Hör du till dem som frågar dig varför kommunalt VA blivit så dyrt? I synnerhet på glesbygd? Svaret är lika enkelt som förvirrande. Kommunal VA-teknik är egentligen inte lämpad för glesbygd.
Sverige var tidigt ute med att bygga infrastruktur för vatten och avlopp. Statsbidrag finansierade utbyggnaden, även på de mest avlägsna platser, folk fick jobb och levnadsstandarden ett lyft. Frid och fröjd. Sedan kom förvaltningsfasen. I VA-sammanhang pratar vi lååång tid. Hela yrkeskarriärer lång. Ledningarna låg där i sina ledningsgravar och pumparna stånkade och gick. Visst fick man reparera någon pump och laga någon läcka ibland, men i princip tuffade det på. Man byggde ut nytt till det gamla och körde på, begreppet underhåll saknades fortfarande i VA-vokabuläret, folk hann ju både komma och gå i pension utan att något förändrades nämnvärt, man började glömma bort var ledningarna ligger. Folk fortsatte spola sina toaletter och fylla sina vattenglas med likartat förhållningssätt som till sina andetag – ta betalt för vatten framstod lika befängt som att ta betalt för luften folk andas! I synnerhet på landet där rent vatten i princip kan skopas ur närmsta skogsbacke!
Men även kommunala VA-anläggningar är förgängliga och även svensk landsbygd föremål för besvärande markanvändning och föroreningar. Behovet av förnyelse började göra sig påmint på allvar för en si så där 10-12 år sedan. Alla VA-människor som varit med ett tag hoppades de skulle hinna gå i pension och slippa vara den som berättar för politiker och abonnenter. Att man inte tagit ut avgift för underhåll, eller åtminstone för lite, eller kanske tagit ut men tappat bort, under ett antal mansåldrar, så nu måste man börja göra det, inte bara för de ledningar och anläggningar man lagt ner och uppfört de senaste åren, utan sedan teknikens lansering på farfars fars tid. Man ska bara leta rätt på var alla anläggningar är först. Detta är bister verklighet över hela landet, men slår hårdast mot de glesbygdskommuner som nappade ivrigast på statsbidragen och byggde ut mest. Eftersom förnyelsekostnaden för ledningsmetrarna måste fördelas på ett färre antal anslutna.
På glesbygd är det därtill vanligt att man (i stark kontrast till branschorganisationens Svenskt Vattens behovsanalys) prioriterar utbyggnad framför förnyelse, i viss mån för att ombesörja försörjningen av all bebyggelse som lagstiftningen ålägger kommuner att ordna vattentjänster för, men inte minst för att möjliggöra exploatering på turistdestinationer. Ute i byarna kan dessutom många fastigheter inom kommunalt verksamhetsområde, där VA-anläggningen som brukligt byggts ut och dimensionerats för hela bebyggelsen i fråga, fortfarande inte ha betalat någon VA-avgift, för att de aldrig kopplat på sig och använder sitt enskilda avlopp. Med följden att underhållsskulden späs på ytterligare och ett redan fåhövdat VA-kollektiv får betala för en större VA-anläggning än de har behov av. Det sistnämnda ska egentligen inte vara möjligt. Lagstiftaren har åtminstone sedan 2005 sett till att alla fastigheter inom kommunalt verksamhetsområde måste betala (Lagen om allmänna vattentjänster reglerar detta i förhållandet mellan VA-huvudman och abonnent), men i praktiken faller frågan ofta mellan stolarna, då miljökontoret felaktigt förväntas vara de som trycker på.
Svenskt vatten har i sin årliga undersökning Hållbarhetsindex kommit fram till att det krävs minst 50 000 invånare som underlag för att driva kommunal VA-verksamhet långsiktigt och strategiskt. En siffra många glesbygdskommuner bara kan drömma om. Inte ens i fall där VA-organisationer slagit sig samman över kommungränser är en sådan siffra inom självklart räckhåll. På glesbygd får man helt enkelt göra så gott man kan med det man har.
Så kommunalt VA blir lätt, förr eller senare, dyrt här på glesbygd. Åtminstone under rådande praktiska och juridiska omständigheter. Går det göra någonting åt? För den enskilde VA-abonnenten? Kanske. Det finns möjligen några möjligheter. Men det får bli ett annat inlägg.