Debatten om den svenska skogen har blivit alltmer infekterad. Inte sällan handlar debattinläggen i förvirrande hög grad om debattörens meningsmotståndares förmenta okunskap eller ohederlighet. Man klubbar varandra i huvudet med sin åsikt om skogen. Förminskar varandra från en upplevd position av bättre vetande. Som läsare blir man bara i undantagsfall något klokare.
Vetenskap är en föränderlig företeelse. En sanning råder tills den blir motbevisad och det kommer en ny. Det är det enda med vetenskapen som vittnar om förmåga till ödmjukhet hos människan. Vi tillskriver förvisso oss själva mandatet till sanningen men erkänner att vi kan ha fel. Så jorden är inte längre platt och du ser inte längre någon av skogsnäringens frontmän dricka Hormosly. Det är faktiskt inte så länge sedan som vetenskapen slog fast att hundar tänker. Ännu nyligare att fiskar känner smärta och att växter ”skriker” när de är uttorkade. Men ärligt talat, varför skulle inte hundar tänka? Fiskar känna smärta? Växter kommunicera? Hur kan en människa titta en hund i ögonen och ens ställa frågan? Det är som om biosfären existerar där utanför våra fönster i självklart samförstånd, medan människan sitter i sina laboratorier och frustrerat plockar in livsform efter livsform för att utreda om de verkligen finns.
Vart jag vill komma är: Ibland, och tiden vi lever i just nu är ett mycket tydligt exempel på sådant tillfälle, måste man bara bestämma sig. Baserat på vad man upplever när man tittar på saken. Jag vågar sticka ut hakan och påstå att jag vetat mycket länge att hundar tänker. Och jag har bestämt mig för att stötta och inspirera till varje form av värnande om naturmiljön och initiativ till naturrestaurering som går att uppbringa så länge vi lever i det ekonomiska tillväxtkravets era. Inte för att mina bevis överväger någon meningsmotståndares, utan för att jag utgår från att andra arter kan mer än oss om saker vi inte kan vara utan. Många av dem inte ens namngivna i människans laboratorier ännu.