Varken jag eller någon av mina hundar är perfekt. Det är det som är själva kittet i att vara social, i att ha en relation. Att leva i grupp. Smart ordnat av naturen. Många individer kan uppbära fler olika egenskaper än en. Och fler olika egenskaper skapar större förutsättningar att lösa livets utmaningar och större resiliens mot förändringar i livsmiljön.
Nyckeln till långvariga relationer är att kunna bära sin egen ofullkomlighet, lyfta andra och att kunna säga förlåt. Det är lika sant för en hund som för en människa. Och ja, hundar säger också förlåt. Gyda är hunden jag har svårast att minnas som annat än perfekt. Antagligen för att hon bar på egenskaper som jag önskar att jag själv hade lika mycket av. Hon kompletterade mig, gjorde mig hel, mer än någon individ som liknar mig mer, någonsin kan göra. Så blev hon också en hörnsten i vår flock. När hon gick bort började det knaka i bygget. Gydas roll kunde ingen av oss axla. Så vi bygger någonting annat nu. Från grunden.
Att leva med hundar är lika komplext, underbart, hjärtslitande och självutlämnande som att leva med människor. Om vi låter det vara vad det är. En relation mellan två eller fler ofullständiga individer som i sin bästa form bär upp allas ingående styrkor och brister. Till något som förstärker och förenar.